Jag sitter i styrelsen för en liten konstförening i Värmland.
Det låter väldigt trevligt, eller hur?
Och det är det också.
För det mesta.
Vi är ett gäng människor som tycker om konst, kultur och att ordna utställningar där lokala konstnärer får visa upp sina verk.
Vi tycker bara inte alltid om samma konst.
Eller samma idéer.
Eller varandras sätt att genomföra dem.
Det har blivit lite av ett problem.
Alla har en åsikt. Särskilt Birgitta.
Det började när vi skulle planera nästa års utställningar.
Vår ordförande ville satsa på modern konst.
”Vi behöver förnya oss!”
Kassören tittade upp från sina papper.
”Vad kostar det?”
”Det vet vi inte än.”
”Då kan vi inte bestämma något.”
Birgitta, som har varit medlem i föreningen sedan ungefär stenåldern, räckte upp handen.
”Jag tycker vi ska ha mer keramik.”
Det tycker Birgitta alltid.
Förra året föreslog hon en keramikutställning när vi diskuterade fotografi.
Året innan föreslog hon keramik när vi planerade en akvarellkurs.
Jag börjar misstänka att hon skulle föreslå keramik även om vi arrangerade en föreläsning om rymdforskning.
”Det finns faktiskt keramik som föreställer planeter”, sa hon när jag skämtade om saken.
Naturligtvis gjorde det det.
Vi behövde komma bort från kaffebryggaren
Efter tre styrelsemöten hade vi fortfarande inte bestämt särskilt mycket.
Däremot hade vi diskuterat vilken sorts kaffebröd vi skulle servera på vernissagen.
I fyrtiofem minuter.
Vi hade också ägnat nästan ett helt möte åt att försöka reda ut vem som senast hade lånat nyckeln till föreningslokalen.
Den låg i kassörens jackficka.
Han hävdade att den hade hamnat där av misstag.
Jag föreslog att vi skulle göra något annorlunda.
”Vi åker iväg och har en riktig planeringsdag.”
Det blev tyst.
”Vart då?” frågade ordföranden.
”Någonstans där vi kan sitta ostört, tänka lite nytt och faktiskt komma fram till något.”
”Vad kostar det?” frågade kassören.
Jag ignorerade honom.
Det kändes nödvändigt.
En utflykt som faktiskt hade ett syfte
Jag började leta efter en plats där vi kunde samla styrelsen och arbeta ordentligt.
Vi behövde en bra lokal, möjlighet att visa bilder och presentationer och gärna något att äta under dagen.
När jag sökte efter alternativ för konferens i Örebro hittade jag ABF:s konferensmöjligheter.
Det kändes som ett intressant alternativ, inte minst eftersom ABF också har en stark koppling till kultur och folkbildning.
Vi arbetar ju själva med att göra konst tillgänglig för fler människor, så det passade faktiskt ganska bra.
Jag presenterade förslaget på nästa styrelsemöte.
Ordföranden var positiv.
Birgitta undrade om vi kunde ordna en keramikworkshop samtidigt.
Kassören ville ha en kostnadssammanställning.
Jag började förstå varför människor går i pension från föreningslivet.
När kreativiteten fick lite för mycket utrymme
Till slut kom vi iväg.
Och vet ni vad?
Det fungerade faktiskt.
Vi hade en tydlig dagordning.
Vi kunde visa bilder på olika konstnärers verk och diskutera utställningsidéer utan att någon behövde springa iväg för att leta efter förlängningssladdar.
Vi fick till och med flera saker beslutade före lunch.
Jag var nästan rörd.
Sedan kom jag på att vi skulle ha en kreativ övning.
Det var mitt eget förslag.
Jag ångrar det lite.
”Nu ska alla måla en bild som representerar föreningens framtid”, sa jag och delade ut papper och färgpennor.
Ordföranden började genast rita något abstrakt.
Det såg ut som en blandning mellan ett träd och en trasig cykel.
Han kallade det Möjligheter.
Kassören ritade ett stapeldiagram.
”Vad föreställer det?” frågade jag.
”En realistisk budgetutveckling.”
”Men det skulle ju vara kreativt!”
”Det är kreativt att få ekonomin att gå ihop.”
Han hade faktiskt en poäng.
Birgitta ritade en vas.
Jag sa ingenting.
Det blev inte som vi tänkt oss. Det blev bättre.
När dagen började gå mot sitt slut hade vi faktiskt fått ihop en riktigt bra plan.
Vi hade bestämt vilka typer av utställningar vi ville arrangera, diskuterat hur vi kunde locka fler besökare och kommit fram till att vi behövde bli bättre på att samarbeta med andra kulturaktörer.
Vi hade också bestämt oss för att låta fler unga konstnärer få möjlighet att ställa ut.
Det var något vi pratat om länge men aldrig riktigt tagit tag i.
Och så hade vi enats om en mindre keramikutställning.
Birgitta var mycket nöjd.
Kassören såg ut som om han hade förlorat en lång och utdragen rättsprocess.
Men han hade godkänt budgeten.
Det var huvudsaken.
Nästa år tar jag med öronproppar
På vägen hem satt vi ganska tysta i bilen.
Vi var trötta, men nöjda.
Till och med kassören verkade på gott humör.
Åtminstone tills han började bläddra bland sina kvitton.
”Behövde vi verkligen åka ända till Örebro för att komma fram till allt det där?” frågade han.
”Kanske inte”, svarade jag. ”Men vi behövde komma bort från vårt vanliga mötesrum.”
Han funderade en stund.
”Och vad kostade lunchen egentligen?”
Jag tittade ut genom bilfönstret och himlade med ögonen.
Ordföranden låtsades sova.
Då lutade sig Birgitta fram från baksätet.
”Jag har förresten en idé inför nästa år.”
Jag kände hur hela kroppen stelnade.
”Jaha?”
”Vi skulle kunna ordna en keramikworkshop för hela styrelsen.”
Kassören slöt långsamt ögonen.
”Vad kostar det?” viskade han.
Birgitta log.
”Det beror på hur mycket lera vi behöver.”
Jag såg kassören stoppa tillbaka kvittona i väskan.
Sedan lutade han huvudet mot nackstödet.
”Jag tänker avgå.”
”Det sa du förra året också”, svarade Birgitta.
”Ja, men då hade vi inte pratat om att köpa lera.”
Jag tror faktiskt att vi behöver boka en ny planeringsdag.
Den här gången utan färgpennor.